Lyckades fokusera litegrann på matten imorse men annars har jag inte kunnat tänka på annat än loppet. När starten väl kom så var det pest och pina. Det. gjorde. så. himla. ont. Kände hur tårarna brände när jag hunnit halvvägs, både på grund av smärtan men också för att jag visste att jag inte skulle klara min planerade tid. Fick ett tempo per kilometer på 5.3, tänkt var 4,9 menmen.. Ville ba lägga mig ner på gräset och dö, men tänkte istället "Bea vafan, du får gråta när du kommit fram". Kom i mål som sjua om jag minns rätt, andra tjejen över mållinjen. Det var ganska okej ändå. (Obs grät gjorde jag inte) Fick även höra att vår idrottslärare gett mig bemärkelsen "årets prestation", det värmde verkligen (förstår dock inte varför, jag har inte nämt något om min "skada"). När allt var klart så cykade jag hem och åkte sedan med mamma till Stil för att hämta ut mitt nummer till gymnasieutmaningen. Hoppas, hoppas, hoppas att jag kan springa den utan problem. Längtar iallafall.